Jag vet att detta händer över hela världen, och jag är medveten om att ett terrordåd var nära att äga rum/ägde rum här i sverige senast i vintras när en man sprängde sig själv i stockholm. Men att en så stor tragedi och ett så stort antal människor mördas så nära hem känns både overkligt och fruktansvärt. Det här är ändå norden. Det här är första gången jag kan minnas som det är någon som är "konservativ" som utför ett grovt terrordåd under min livstid...
När jag la mig i min säng igår, trygg och varm brevid mannen jag älskar funderade jag mycket. Försökte ta in det inträffade utan någon större lycka. Försökte ta till mig det som hänt och analyserade händelsen ur olika vinklar utan att kunna få ordentligt grepp om det. Bilder for ibland som i förbigående genom mitt sinne och "Fan vad sjukt" och "fan vad otippat" eller "jävlar vad overkligt" var dom meningarna som dök upp oftast och jag kände mig ganska avtrubbad. "HUR?" och "VARFÖR?" cirkulerade också i mina tankar innan jag stängde ögonen för natten.
Idag, en natt senare känner jag fasa... en ångest som egentligen inte är min (inte bara) att bära. En ångest som inte tillhör mig som privatperson men som medmänniska. Missförstå mig rätt. Det är inte jag som drabbats av detta personligen, men inte mindre lider jag med våra grannar och medmänniskor. Våra vänner!
Idag tänder jag ljus för Norge och alla liv som gått förlorade och låter det brinna tills det slocknar.. då ska jag tända ett nytt och fortsätta så ända fram till kvällen.
Bilder från internet , Oslo:
//Sazzi
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar