Började dagen med ett "underbart" pass på jobbet, sen bus med barn och lunch... la mig på soffan för mys med bebis på eftermiddagen och tvär däckade... Det är fullkomligt livsfarligt att lägga sig och mysa med barn.
En liten, mjuk och go kropp i din famn. En liten bebis som luktar så gott (om den inte bajsat), man VILL inte släppa taget om den lilla..
Ibland känns det som om jag missar en massa när jag är på jobbet. Plötsligt kan mitt lilla troll så mycket. Jag är så stolt över hans framsteg och ändå vill jag nästan få stoppa åldrandet en stund, (inte stanna tiden eftersom inget skulle hända... allt skulle vara HELT STILLA) ha min bebis en liten stund till, dra ut på det. Allt för snart kommer han vara lika stor som Kakan, och Kakan och Loppan kommer vara stoora tjejer..
Dom Kan ju redan "allt" själva, vill inte ha mammas hjälp, vill göra själva, prova, misslyckas och prova igen. Det är ju bara Trollet kvar nu, sen är det slut.. Inget mer bebis gos, ingen mer bebis som behöver mig ( naturligtvis behöver även dom äldre barnen mig, men inte på samma sätt längre).
Jag vet att det antagligen är jätte löjligt, men... jag tycker om att vara behövd. Och jag VET att jag är behövd, men ni som har barn vet vad jag menar... Jag kommer sakna så många saker. Och varje dag tänker jag på hur kort stund vi får vara del av våra barns liv på DET HÄR sättet. Vi lånar dem bara, sen ska dom ut i vida världen och skapa sig egna liv, egna hem och en egen vardag. Kanske kommer dom skaffa sig egna familjer...
Visst hoppas jag få vara del av deras liv även i framtiden, det är inte det jag menar... jag menar.. ja vad menar jag?
Jag vill bara få dela med mig av hur jag känner... Jag vill få de här ögonblicken i mitt liv att vara liiiite längre. Bara en stund.. Jag skulle ge massor för att få dra ut på det bara lite.
//Sazzie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar