tisdag 9 augusti 2011

Förvirrat babbel...

På något sätt vill jag gärna tro att jag när jag skriver dikter, noveller och texter (eller i detta fall en  hel bok) använder mig av ett ganska målande språk. Inte som när jag skriver här exakt, utan mer städat men ändå  levande.. Jag har försökt lista ut,  ja , eller snarare grubblat hårt och länge på vad jag har för färdigheter att bygga en givande sidosyssla eller framtida karriär på (men har än så länge kammat noll).. skriver  lite, målar och ritar en bild här och där och gnolar med hyfsad sångröst fram välkända barnsånger när barnen ska sova...Böcker och musik är nog två av mina passioner tillsammans med bakandet. Jag tycker om att få jobba med människor, förbättra för dem på ett eller annat sätt. Få använda huvudet och tänka, och jag älskar att göra andra människor glada  och/eller till  freds.

Jag är dessutom rätt så socialt kompetent om jag får chansen att visa vem jag egentligen är!  Men ofta blir jag dömd redan innan folk träffat mig. Gamla osanningar och rykten har redan präglat människors uppfattning av mig och min person. När jag ser den där blicken i deras ansikten, den där nedlåtande blicken som säger "jag vet nog vad för typ av människa du är" blir jag tafatt och stel i mitt sätt att föra mig och när jag kommer på mig själv med att vara det så försöker jag ändra på mig... resultatet blir tyvärr allt som oftast att det blir värre och när blicken sedan byts ut mot en "varför pratar du ens med mig" blick blir jag oftast tyst.. Detta händer sällan när jag befinner mig utanför hemorten.

Utanför min hemstads gränser är jag smart och rolig, kreativ och allmänbildad. Jag blir ofta omtyckt och har många intressanta och givande konversationer och diskussioner med människor med alla möjliga och omöjliga bakgrunder. Eller ja ofta är väl kanske att överdriva en aning. Varför? Ja det faktum att jag sällan lämnar min lägenhets  trygga vrå för  annat än jobb och lekparker omöjlig gör ju det där "ofta" jag pratar om. Men ni förstår nog vad det var jag ville ha fram. 

Tänk om jag var modig nog att ta  tag i saker och  ting och bygga mig en givande karriär baserad på mina sociala och kreativa färdigheter?  För det är dem som präglar min person mest. Tänk om jag  var modig nog att våga, våga satsa, våga misslyckas.. ja tänk om jag vågade forma min egen framtid till något bra och uppfylla mina hemliga drömmar!


Det  här är väl mest  en massa förvirrande babbel om tankar som  snurrar i mitt huvud..



Cupcake för att illustrera bakandet (från Trollets dop)


 En gammal bild på något jag ritat (hade inga andra bilder på datorn??)



Parken jag brukar ta barnen till!

//Saz


1 kommentar:

  1. Väldigt intressant läsning och mycket bra skrivet! :) Du ska våga Saga, jag vet att du kan! Du ska också tro på det du vill göra! Hoppas på att du kan förverkliga dina hemliga drömmar någon dag! :)

    Jag tycker om den här, som jag tänker på om jag vill göra nått! Den kloke Arsène Wenger sa: "If you do not believe you can do it, then you have no chance at all" . Sanning eller hur?

    Kramar/ Sara

    SvaraRadera