Är det okey att känna sig djupt besviken på sina barn?

Spenderade stora  delar av gårdagen med att  städa barnens rum inför imorgon när Joh och pappa börjar renoveringen av deras rum. Det enda dom behövde göra var att plocka undan leksakerna under Kakans säng och sen skulle det vara klart. Men istället för att städa bestämde barnen sig  för att dra ut ALLT de kunde hitta i rummet, inklusive sängkläderna och madrasserna i deras sängar. 

Jag blev så sjukt besviken att jag inte ens kunde finna ord och jag som hade tänkt att vi tillsammans skulle titta på film och mysa. Istället fick jag spendera dagen med att tjata och gnata och bråka med två tjejer som vägrade göra det dom skulle. Istället för att Mysa fick jag bli så arg efter att ha fått höra att jag inte är någon riktig mamma eftersom jag ALDRIG gör någonting snällt, omvårdnad, mys och roliga aktiviteter och leksaker är ingenting.. inget viktigt! 

Ärligt talat blev jag så ledsen att jag faktiskt fällde en tår.... och jag kan inte låta bli att undra hur det blev såhär? Det var ju inte såhär det skulle vara att vara mamma (okey, så oftast är det inte det heller men i alla fall).. Jag skulle ju inte misslyckas så kapitalt redan efter 5 år att min äldsta tycker  jag är värdelös..


Hur hanterar ni andra när (om) era barn blir så här totalt otacksamma och trotsiga?

//Sazzie